lp-skiva
Välkommen till Röda bönor

Under valda medlemmar finns utdrag från intervjuer gjorda 1984.






Anbritt Kronlund

- Vad gjorde dig intresserad av kvinnofrågor? - Jag tror att det fanns där någonstans inom mig eftersom det fanns kvinnor i min närhet som försökte hävda sitt värde. Sedan syntes det så tydligt runt omkring mig i och med jobbet som barnstugepsykolog, kvinnorna som arbetade på barnstugorna hade låg status och könsrollerna hos barnens familjer var ofta ojämlika.

- Hur fungerade Röda bönor som grupp? - Ja, jag brukar säga att det är den bästa gruppterapi jag har gått i. Vi kämpade med många konflikter men vi var tvungna att göra ett bra jobb samtidigt, till skillnad från en terapigrupp. Vi blev tvungna att lösa konflikter och acceptera att vi var olika och hade olika egenheter som man inte kunde ändra på men som man kunde ta hänsyn till. Vi hade stor omtanke om varandra.

- Idag (1984) när du har levt ett tag utan Röda bönor. Vad saknar du då? - Jag saknar den där tillhörigheten som vi hade, den skulle jag gärna se på jobbet. Även om jag fortfarande håller på att spela hade vi i Röda Bönor en speciell tillhörighet som är svår att finna någon annanstans.

Anbritt Kronlund

Eva Vahlne

- Vad gjorde dig intresserad av kvinnofrågor? - Jag blev intresserad av kvinnofrågor på ett politiskt, medvetet sätt genom att jag kom med i Röda Bönor, eller i samband med det. Jag hade nog känt mig orättvist behandlad tidigare enbart för att jag var tjej. När jag hamnade i Röda Bönor spottade jag upp mig och fick ett större självförtroende, inte minst i förhållande till killar. Jag tror att det var på det på det sättet jag blev medveten om min kvinnoroll.

- Berätta om något speciellt minne från Röda Bönor. - Jo, första gången vi spelade i Stockholm, det var ju ett fantastiskt lyft.

Folkmusikfestival i Gamla Riksdagshuset. Det var första gången vi blev riktigt kända i Stockholm och i musikrörelsen där.

Jag glömmer aldrig när vi står i ena kammaren i riksdagshuset, som fylls till bredden, folk stod på varandra för att höra oss. När vi stod där på scenen och sjöng och folk applåderade så att man nästan lyfte från golvet, då tänkte jag att det inte är så konstigt att stora stjärnor blir knäppa i huvudet, ja att de får storhetsvansinne och blir väldigt egotrippade.

- Varför slutade du i Röda Bönor? - Jag flyttade till Stockholm och fick ett bra arbete där. När jag kom dit började jag direkt engagera mig i olika kvinnoorganisationer och det blev det stora lyftet. Man kan nog säga att det var då som jag blev vuxen och fick det självförtroende som jag har idag. När jag kom till kvinnoorganisationerna var jag en "röd böna". Det gav mig status och gjorde att folk blev intresserade av att arbeta tillsammans med mig.

Eva Vahlne

Eva Westerberg

- På vilket sätt tycker du att Röda bönor skiljer sig från andra musikgrupper? - Ja, det var ju kollektivet. Även om man inte var låtskrivare så hade man inflytande över texternas innehåll. Tillsammans analyserade vi texter väldigt mycket och hade synpunkter på hur en text skulle vara för att få vara med. Det var visserligen inte alltid som de som hade skrivit texterna accepterade ändringarna, men man fick i alla fall kritisera och komma med synpunkter. Der var inte heligt. Jag undrar vilka grupper och textförfattare som skulle acceptera det?

- Tror du att Röda bönor hade stor betydelse för att de här låtarna kom till? - Ja, det tror jag! De som skrev låtarna blev inspirerade av Röda bönor och att vi var ute och spelade. Det visade sig ju senare att när vi inte var ute och spelade så var det heller inte någon som skrev.

- Tycker du att alla fick ta plats i Röda bönor? - Ja, det tycker jag nog. Vi fick slåss om plats, både personligt, i relationerna och musikaliskt. Men alla slogs faktiskt. Det var inte så att några gav fan i det - alla försökte få utrymme. Men alla fick också plats och göra saker även om det inte gav det bästa resultatet så var det viktigt att alla gjorde något. Att man kunde hävda sin rätt att få spela och sjunga, som man ju inte kan i kommersiella grupper där det bara handlar om att göra det så bra som möjligt.

Eva Westerberg

Marianne Giselsson

- Vad har du att säga om ditt kvinnomedvetande och Röda Bönor? - I och med att jag hade jobbat flera år i Kvinnoligan i Lund, så hade jag en stark feministisk förankring. I Röda bönor upplevde jag mig själv och gruppen som väldigt starka tillsammans. Vi stod på scen, vi var ett flaggskepp i kvinnorörelsen och vart vi än kom blev vi oerhört entusiastiskt mottagna. Vi kunde, vi ville och vi vågade inta scenen! Vi stod för det vi sjöng om och vi skapade tillsammans. Detta gav ett nytt innehåll och ett nytt feministiskt perspektiv. Vi var så starka i allt vi gjorde. Vi lärde oss också att lyssna till varandras idéer och skapa tillsammans, vilket inte alltid var så lätt. Det var ingen majoritet som beslutade utan vi hade bestämt oss för att diskutera tills vi var eniga, vilket ibland kunde ta lite tid men det var det värt.

- Förändrades din syn på män och manliga värderingar i och med Bönorna? - Ja, på något sätt gjorde den nog det. Nu var det plötsligt män som sprang i hasorna på oss och bar våra väskor och vi var huvudpersonerna. Det var inte de som skulle framträda utan de kunde gärna få stöka lite i skymundan. Detta måste någonstans ha stärkt ens självförtroende och gjort klart för oss kvinnor att nu var det vi som var viktiga! Detta gjorde nog också att man blev lite mer observant på hur karlar behandlade en både hemma och i yrkeslivet. Man godtog inte vad som helst.

- Hur skiljer sig Bönorna från andra musikgrupper när det gäller låtskrivandet? - Jag tror att vi var lite mer kollektiva när det gällde låtskrivandet och alla texter togs upp till diskussion för att se om vi kunde stå för texten ideologiskt allihop. Texterna är ju oerhört genomarbetade och vartenda ord, varenda mening betydde verkligen något. Det skrevs aldrig några lättköpta texter. Vi raljerade ju ofta med olika samhällsföreteelser och använde oss av humor och ironi i kampen för ett jämlikt samhälle. Detta genomsyrar ju både texterna och musiken. Från början var ju texterna det viktigaste men framförandet och den musikaliska kvalitén blev lika viktiga med tiden.

- Vad säger du om Bönornas sätt att sjunga? - Det som var typiskt för oss var ju stämsången och att alla skulle få vara med och sjunga. I varje låt skulle det finnas plats både för kollektivet och för var och en. Jag tror att mycket av Röda Bönors framtoning utgick från just detta.

- Hur fungerade Bönorna som grupp? - Naturligtvis var det inte konfliktfritt. Någon kände sig kanske undanskuffad; kanske inte fick spela eller sjunga det den ville. Men vi tog alltid upp saken till diskussion och försökte vara så förstående och rättvisa som vi kunde. Vi utgick ju ifrån att alla skulle ha lika stor plats i gruppen och känna sig lika mycket som en del av den. Vi hade naturligtvis olika förmågor när det gällde att skriva texter, spela instrument eller framträda på scen men det var helheten som räknades. Vi blev nog ganska bra på konfliktlösning tror jag och vi hade ett favorituttryck: "Man ska inte gräma sig utan komma igen!" Överhuvudtaget tror jag att vi tog ganska väl hand om varandra och vi var ju mycket tillsammans på turnéer, spelningar och skivinspelningar och fungerade väl som terapigrupp också.

Marianne Giselsson

Mona Eklund

- Hur kom du med i Röda bönor? - Jag bodde granne med en av bandets tidiga medlemmar. Hon visste att jag spelade piano och dragspel. Det var februari 1974, bandet hade precis bildats och min dotter var alldeles nyfödd. Jag vacklade lite i motivationen, tyckte det var jobbigt att släpa iväg både babykorg och dragspel på bussen för att komma på repetitionerna. Men skjuts med Annbritt i hennes Folka underlättade enormt. Och milde tid vilket tur att jag kom över det där initiala motståndet!

- Vad har Röda bönor betytt för dig? - Otroligt mycket. Förutom det musikaliska och att vara en del av kvinnorörelsen under en fantastisk epok betydde det mycket för mig som person. Jag fick lära mig kompromissa på ett sätt som jag inte vet om jag hade lärt mig i något annat sammanhang. Vi var tillåtande mot varandra, och vi hade två strategier för att lösa problem. Den ena var att vi byggde på konsensus. Och vi lyckades alltid, men självfallet krävde det både kompromissvilja och tid. Den andra strategin gick ut på att om man sa något man ångrade kunde man säga "slurp". Det betydde att det sagda var osagt, och så kunde personen ifråga börja på nytt. Även musiken i sig var viktig för mig. Vi satte ju musik till ett budskap och inte minst utvecklade vi stämsången. Fyra stämmor var optimalt, och vi NJÖT av stämsången.

- Kan du berätta något minne från spelningarna? - Ett tidigt minne är att vi hade en spelning i Köpenhamn och vi behövde öva på färjan över. Vi hade dragspelsväskan lite slarvigt uppfälld, och folk började slänga pengar i väskan. Vi fick blodad tand och ställde oss på Ströget på samma sätt, tills polisen kom. Vi kom alltså välrepeterade till spelningen, som gick jättebra, och fick vår första erfarenhet som gatumusikanter.

Mona Eklund

Pia Arenhill

- Hur såg din musikaliska uppväxt ut? - När jag var liten hade min pappa ett eget jazzband där han var trummis. Så småningom spelade han i Harry Arnolds storband . Han spelade på kvällarna och arbetade på dagarna. Mamma sjöng i kyrkokören och överhuvudtaget sjöng vi mycket hemma inte minst i bilen, och mycket i stämmor.

- Vilken betydelse hade Röda Bönor för dig, som du upplevde det då? - Jag mådde väldigt bra av att komma med och jag flöt lätt in i gruppen. Människor som träffade mig sa att jag hade blivit förändrad, öppnare inte så blyg längre utan mer frimodig och glad. Jag fick mycket identifikation genom Röda Bönor. En tid som gav mig bekräftelse och spännande upplevelser samt en god kamratskap som delvis håller i sig än idag.

- På vilket sätt skiljer sig Röda bönor från andra musikgrupper? - På alla sätt. Jag har erfarenhet av ett par andra tjejband men det som skiljde Röda Bönor från andra grupper var en stor generositet, värme och humor. Ja, jag tyckte de andra grupperna var mycket snålare känslomässigt och kanske lite strängare. Där var det de som var mest musikaliska som styrde och de andra fick hänga på, så var det inte alls i Bönorna. Här skulle alla få plats.

Pia Arenhill


lp-skiva