lp-skiva
Välkommen till Röda bönor

I början av 70-talet blomstrade den politiska vänstern samtidigt som den alternativa musikrörelsen, den s k proggen, gjorde sitt intåg i musikbranschen. Kaya Ålander, som bl a varit med i Kvinnoligan, en av flera feministiska organisationer i Lund vid tiden, blev ofta ombedd att ta med sig gitarren och några vänner för att underhålla vid olika appellmöten och sammankomster. Till en början var det många kvinnor som kom med och sjöng när de blev tillfrågade, ofta med kort varsel, men under åren 74-75 bildades en fast ensemble med nya medlemmar som också tog med sig nya instrument till gruppen. Röda Bönor hade blivit till!

Den första tiden sjöng vi andras sånger hämtade från de italienska, danska och svenska kvinnorörelserna. Vi var en del av vänstern utan någon särskild grupptillhörighet, men det var kvinnofrågorna som förenade oss. Vi berördes och upprördes av de svårigheter kvinnor mötte överallt i samhället. Relationerna mellan könen, rätten till barntillsyn, fri abort och kvinnors rätt att själva definiera sin sexualitet var frågor som diskuterades och som vi kommenterade i våra texter. Flera av oss hade erfarenhet av politiskt arbete och vi hade sett att de gängse organisationerna inte tillgodosåg behovet av att diskutera samhällsfrågor ur kvinnors synvinkel. Och vi ville vara med och förändra världen! Alla bönor hade också tidigare ägnat sig åt musik i olika former; i körer, teater och musikgrupper och flera kunde också traktera ett instrument. Med vår lust till musiken, vårt engagemang för kvinnor i hela världen och ett växande behov hos publiken att se och höra kvinnor med nya perspektiv, föll det sig naturligt för oss att stiga ut på scenen och vi fick ett hjärtligt mottagande.

Efter hand uppstod också behovet att skriva egen text och musik. Redan 1975 presenterade Kjerstin Norén sin låt Sången om "Anne-Marie" och till bokcaféets jubileumsfest hade Eva Vahlne och Marianne Giselsson översatt "Oh Carol" på sitt speciella vis. Båda sångerna finns med på den första LP- skivan från 1976, liksom en hel del nytt material. När det sedan blev dags för LP nr två hade vi skrivit och komponerat det mesta själva.

Text och musik skrevs oftast av enskilda medlemmar, men varje ord och ton stöttes och blöttes under repetioner och möten och nya idéer uppstod. Öppenhet (även om diskussionerna ibland kunde bli både uppslitande och utdragna) och en envis övertygelse om att alla måste vara delaktiga, blev från allra första början vårt arbetssätt och vår styrka. Det kollektiva och det individuella blandades samman till en kreativ process. "Gruppen fattar beslut när alla är överens" stod det i våra stadgar och det gällde både hur vi delade upp arbetet inom gruppen och vilken hållning vi höll utåt.

Bönorna var också sina egna managers, elektriker, chaufförer och roadies och vi ansåg det självklart att vi skulle göra så mycket som möjligt både på scen och bakom den. Därför kånkade vi och bar, packade, soundcheckade, samlade ihop allt igen och körde vidare i våra inhyrda bussar under våra turnéer. Men män spelade trots allt då och då en viktig roll i vår musikaliska utveckling.

Namnet Röda Bönor är det ingen som vet något säkert om, men det sägs att en kille i bekantskapskretsen kom med förslaget. En annan man som också har betytt mycket för bandet är Curt-Åke Stefan, vår ljudtekniker vid båda skivinspelningarna. I ett hav av viljestarka och debattsugna kvinnor kom han lugnt och tålmodigt med proffessionella kommentarer och goda musikaliska idéer som vi inte var sena att ta till oss och utveckla.




lp-skiva